Omtolkning.

I kategorin roligt hamnar att läsa gamla blogginlägg. De flesta jag författat och märkt upp som extra bra, är just detta. Bra. Det är när jag läser gamla texter jag skrivit som jag inser att jag peakade för flera år sedan.

Samtidigt är det glädjande att jag inte stått still/backat i min utveckling fullständigt. Jag minns att när jag för tre år sedan skrev inlägget En trubbig tolkning av kapitalismens grundfel, så var jag så fett nöjd. Kände mig så fett smart. Och så läste jag texten igen imorse, och ba...

nä.
Nä nä nä.

Inte för att det jag skrev 2010 är dåligt eller orimligt. Men det är inte vad jag utgav det för att vara. Jag analyserar kapitalism utifrån ett miljöekonomiskt perspektiv. Jag kritiserar snarare nationalekonomin än kapitalismen. Det jag tänkte när jag läste idag, tre år senare, är att kapitalism givetvis kritiseras bäst ur ett marxistiskt perspektiv. Ett marxistiskt perspektiv som jag knappt vet vad det är och som jag knappast visste vad det var i april 2010. Men jag har i alla fall kommit till några olika insikter sedan dess (till exempel att lönearbete i allmänhet innefattar tvångsarbete – en sann aha-insikt).

I blogginlägget skriver jag inledningsvis om Adam Smiths osynliga hand och – som jag ser det idag – beskriver hur kapitalet beter sig, att det ständigt måste växa genom att krossa gränser och genom utsugning av arbetare, och ständigt öka mervärdet. Så läser jag texten idag. Att jag ens använder ordet utsugning. Det är smått fantastiskt och jag känner hur det vita skägget frodas i ansiktet.

Men att jag utifrån detta sedan kritiserar teorin om den osynliga handen på grund av att den handlar om det den handlar om, att den säger att egennyttigt handlande ger bäst utfall för kollektivet. Att jag påstår att "den egoistiska människan" är en diskurs och att Adam Smith är nån form av skuldbärare för att vi går runt och ser på varandra som egoister idag. Att jag menar att om Adam Smith bara hade haft utgångspunkten att människan är solidarisk och handlar för kollektivets bästa... Varför inte bara förkasta teorin? Varför försöker jag på något sätt bara förändra den litegrann inifrån, ändra dess förutsättningar, justera modellen? Det jag skriver ger uttryck för en oförmåga att sätta in antagandet om den osynliga handen i ett större sammanhang. Den osynliga handen är en del av den nationalekonomiska doktrinen och givetvis något som går hem hos borgarklassen, liberalerna och de flesta som studerat nationalekonomi (för de flesta gör det uppenbarligen jävligt okritiskt). Alla som snärjts in i kapitalets slingrande armar. Typ vi alla.

Jag går sedan vidare med att – som jag ser det idag – beskriva hur kapitalet skapar nya behov hos människor, behov som knappast är livsnödvändiga men som tillslut uppfattas som det. Men jag skriver om detta i termer av att det är problematiskt att ha ett tillgång/efterfrågan-tänk på grund av att efterfrågemekanismen är trög. Så jaha. Jag går återigen ner i reformism-träsket. Och!!! Jag skuldbelägger konsumenten, moraliserar och förenklar: "efterfrågan är högst slentrianmässig och baserad på bekvämlighet och trångsynthet". Eh. Det är ju så här kapitalet verkar. Även om alla människor tycker det är dumt och dåligt med miljöproblem så är de en logisk följd av kapitalismen, av ständig effektivisering av produktivkrafter, av specialisering, av expansion, av nyuppfunna behov. Givetvis är det kapitalet som produktiv faktor som styr "efterfrågan". Efterfrågan är ingen fri vilja. Den är ett tvång. Nog för att subventioner sätter de så kallade efterfrågemekanismerna ur spel – på det stora hela handlar det om något annat.

Sen för jag ett resonemang om min egen syn på liberaler och liberalers människosyn, om goda former för konstruktiva samtal där jag argumenterar för deliberation (en helt annan fråga än kapitalism/klasskamp) och på sätt och vis argumenterar för klassöverskridande samarbete (buuu-faktor på det va?). Sen försöker jag beskriva de vilseledda liberalernas tankesätt, allmänhetens missuppfattning av Marx och kommunism och passar även på att ogiltigförklara liberala utgångspunkter och strävanden. Typ. Samtidigt som jag mer eller mindre skriver att jag också står bakom sådana strävanden, typ möjlighet till fria val. Och det gör jag ju. Jag förklarar ganska begripligt att socialism (fast egentligen kommunism) är en förutsättning för riktig mänsklig frigörelse. Proklamerar min politiska ideologi liksom. Romantiserar socialismen som om den var enkel.

Kudos för att jag ändå tror att läsare från olika politiska läger (eller i alla fall på en skala mellan moderater och sossar/miljöpartister) kan förstå texten. Alltså texten från 2010. Denna text? Nä, nu blir jag nog avfärdad som sån där kåminist.